Jag vill ju hemskt gärna ta mig till final och vinna men i en så stor tävling som Årets Mästarbild, arrangerad av tidningen Fotosidan Magasin, så är ett Hedersomnämnande ändå en stor bragd. Vilket jag nu har fått i kategorin Ögonblick. 2018 gick jag till final och jag tror att jag skickade in nån bild eller två förra året. I år har jag provat lite annorlunda bilder i ett par av deltävlingarna, med en chans kvar att komma till final. Deadline för deltävling 4 är den 22 mars och kategorierna är Porträtt, Natur och Ögonblick.
När jag är med och tävlar i foto är det dels för att se hur mina foton tas emot. Dels för att bli bättre på det jag gör. Och dels för att jag är en tävlingsmänniska som vill vinna ära och guld. Ja men jag kan inte hymla med det. Att tävla i en av Sveriges största fototävlingar för skoj skull känns helt fel. Det blir ju att förminska alla fotografer som satsar seriöst med halvdana fotografier. Nä, ska man ge sig in i leken så är det med passion och glöd och förtroende att just min bild håller måttet. Ibland kan jag känna att jag inte har med toppstriden att göra för alla andra är så olik mig. Men då stoppar jag mig själv. Det jag gör gör ingen annan och vem vet när just jag kommer få erkännande för min unika stil? Jag kanske bara behöver utveckla tekniken lite till. SM-guldet i Fine Art är det största beviset. Mitt foto var så totalt olikt alla andras motiv att den gick hela vägen. Så olikt att jag stundtals tvivlade men så höll jag tummar och tår att det ändå skulle gå vägen. Det gick ju! Nu är det bara en chans kvar men jag ska ge dem det bästa jag har. Kanske faller det dem i smaken, eller så gör det inte det. Så är det med allt i livet så jag gråter inte för det. Jag tar nya tag helt enkelt, och gör det bättre nästa gång.
Tadaaa