Jag har nu trixat och lekt med mitt nya makro-objektiv i ett par veckor. Mest har jag krupit omkring på knäna i skogen och letat minisvampar eftersom det är nästan bara det kvar att fota i naturväg. Idag har temperaturen legat på strax över nollan fastän solen lyst på en närmast klarblå himmel. Det var fantastiskt att spendera flera timmar ute i skogen hos en vän med hennes hästar och hundar. För mig är det rena meditationen och kameran gick het både högt och lågt.
Det är lite det jag vill ha sagt idag.
I början var jag ivrig att börja använda ett sprillans nytt objektiv till kundfotograferingar - men det blir inte alltid bra. Varje glas har sina egenskaper och om man inte testar alla möjliga motiv och ljus så är det risk att bilderna inte blir så lyckade. Speciellt inte när någon betalar för att få bra bilder.
(Varning: anekdot annalkas!) Jag minns en tidigt biltidningsfotografering där jag kom hem med väldigt mörka bilder. Det var mulet ute men bilderna var rena skymningen. Det gick att rädda upp i photoshop men det är inte meningen utan blev merarbete utöver de små exponeringsjusteringar, skuggor, högdagrar och kontrast som hade räckt i vanliga fall. Allt detta för att jag inte hade koll på f-stoppet och zoomen på just det objektivet.
För det första så fick jag backa långt bak för att ens få med hela bilen i bild. Sedan var det det skiftande ljuset, för beroende på hur jag zoomade så skiftade ljusinsläppet. Dvs det var ett zoomobjektiv med f.3,5-6 = inte helt ultimat i oväder när man inte har koll på läget.
Så idag fick mitt Tokina 100mm f2.8 hänga med ut i skogen för djurporträtt. Det beter sig inte riktigt som mina huvudsakliga Nikkorglas och jag har inte riktigt fått kläm på hur den agerar i olika lägen. Autofokus fungerar bra, inte så snabbt men okej. Trots en slutartid på 1/400 sek, vilket borde räcka till porträtt på djur som rör sig långsamt så blev flera bilder mer suddiga än vad jag hade hoppats. Kan säkert vara handhavandefel, kanske var jag för ostadig på handen. 100mm är dock ingen kritisk distans när man står bara ett par meter från motivet. Jag får fundera vidare på orsaken. Det andra är skärpan! Alltså, när man får till ett skarpt porträtt så blir det så skarpt att det nästan blir för mycket. Gluggens "sweet spot" ligger nånstans f5 - f6 och då är det verkligen så skarpt att man kan skära i papper med det. (Se "blöta Rosie" medan.) Bokehn, dvs bakgrundsoskärpan är också väldigt vacker. Ett positivt plus i kanten.
KA:t (kromatisk aberration) är idag väldigt minimal. Anade en grön ton på nakna grenar mot vattnet i bakgrunden men på samma gång kunde det tolkas som reflektion från granskogen omkring så jag kan inte säga att det stör bilderna alls. Ett svagt gyllene solsken genom grenverken på träden gjorde det stundtals lite besvärligt att få till exponeringen. Krämade på ISO:t till 1 000 som mest utan att det märktes.
Det tack vare D780's fantastiska egenskaper.
Autofokushastigheten är definitivt den svaga punkten vad djuren anbelangar. Hunden Rosie agerade modell men vips sprang hon som en kanonkula genom skogen och fokus blev inte där jag tänkt. Jag har några testfotograferingar kvar innan jag kommer använda det på kunder men jag bjuder på några testbilder med mina inställningar tills dess.
Tjillevippen!
Comments